Då var man tillbaka till ensamlivet. Ett kanske lite dåligt ordval då det faktiskt inte är ensamt och tråkigt, tvärtom. Men efter ett antal år kan man kallas sig singel. En aning konstigt känns det, men inte jobbigt. Skönt det. Bara konstigt, men jag är inte ledsen.

För att vara ärlig känns det smått befriande. Jag kan bestämma allt själv, göra exakt vad jag vill utan att behöva tänka på någon annan. Jag vill inte låta elak på något sätt, men så känns det. Fri. Obunden.

Det var jag som inte ville längre. Jag ville vara själv ett tag. Och det behövs faktiskt ibland. Jag kan dock inte säga att Sicilienresan inte påverkade, för det gjorde den. Inte helt, men lite.

Nu går jag vidare och vill bara vara med mig själv ett tag. Gå färdigt mina resterande 1 ½ år på universitetet, lära mig italienska och sedan ska jag fan i mig åka ner till italienarna. Det är min dröm, det är det jag vill göra.